<< Krönikor

Dumsnål cykelsatsning

Stockholms län och Västra Götaland, d v s de två största storstadsregionerna i landet är bland de län som kommer att satsa minst på cykling de närmaste tio åren. Det framgår av en genomgång av länstransportplanerna för perioden 2010-2021 som Per Kågeson gjort för Svensk Cykling.

Det är faktiskt korkat. I en tid när klimatproblemen står högst på dagordningen och klimatkonferensen i Köpenhamn är en följetong i massmedia så nedprioriteras cykling av länsstyrelserna i Stockholm och Göteborg. De två regioner som har mest problem med buller, trängsel och luftföroreningar och alltså i bäst behov av minskad bilism och ökad cykling, där satsar man minst.

Investeringar i ökad cykling i form av cykelvägar och cykelbanor är samhällsekonomiskt lönsamma projekt medan investeringar i bilvägar sällan är samhällsekonomiskt lönsamma. Trots det beslutar man om exempelvis förbifart Stockholm samtidigt som man prioriterar ner cykelinvesteringar både på länsnivå och i Stockholms stad. Den borgerliga alliansen har kraftigt skurit ner anslagen till cykelinvesteringar trots att cyklingen ökat så kraftigt att även cyklisterna drabbats av trängsel- och framkomlighetsproblem.

Man kan fråga sig om dessa politiska beslut är ett resultat av okunnighet eller om det helt enkelt är så att det bilindustriella komplexet är så starkt att politikerna inte kan stå emot trycket från bilintressena. Bilvännerna motverkar dock sina egna intressen.

Faktum är att ökad cykling är bra för stadsmiljön och för framkomligheten i stan. Om fler bilister kan fås att cykla så skulle det naturligtvis leda till ökad framkomlighet för bilister. En bil i rörelse tar upp lika mycket gatuutrymme som 14 cyklister. På en bil-P ryms 8 parkerade cyklar. Ju fler bilister som kan fås att cykla desto lättare blir det för dem som måste åka bil att komma fram och att hitta en parkeringsplats.

För att få fler att cykla skulle det behövas en helt annan trafikpolitik. Användningen av miljövänliga transportmedel borde konsekvent uppmuntras och underlättas. Men dessutom borde användning av miljöstörande transportmedel försvåras och fördyras och trafiköverträdelser i form av fortkörning och trafikfarlig felparkering bestraffas hårdare.

Så skulle exempelvis hastigheten i tätorter begränsas till 30 km i timmen med undantag för rena billeder utan fotgängare eller cyklister. Grön våg i trafiken skulle anpassas till cyklisters hastighet. Det skulle öka cyklisternas framkomlighet och bidra till en säkrare trafik.

Cyklister skulle tillåtas att köra mot enkelriktning - det är vanligt på kontinenten, men förbjudet i Sverige. Vidare skulle cyklister tillåtas köra mot rött utan att bötfällas precis som fotgängare ostraffat får gå mot rött.
Vidare borde det finnas cykelbanor och cykelfält parallellt. I dagsläget inrättar man antingen cykelbanor eller cykelfält – aldrig både ock.

Cykelfält har ökat cyklisternas säkerhet. Det finns statistik som tyder på att cykelfält rentav är säkrare än cykelbanor. Problemet är att många cyklister tycker att det är otäckt att cykla i cykelfält och ha bilarna så nära inpå sig. De föredrar cykelbanor. Haken med cykelbanor är att man inte kan cykla fort – då krockar man förr eller senare med en flyttgubbe eller en irrande fotgängare som inte kan skilja på trottoar och cykelbana.
Med både cykelfält och cykelbana kan de trygghetsbehövande cyklisterna hålla till på cykelbanorna medan de trafikvana cyklisterna som vill köra fort kan åka i cykelfälten. Redan i dag åker många cyklister ute i körbanan i stället för på Stockholms smala cykelbanor, men rent formellt är det olagligt. När det finns cykelbanor är cyklister i princip skyldiga att använda dem.

Nu faller snön över Stockholm och det blir vitt och vackert. Cyklisten ser dock med blandade känslor ut genom fönstret på morgonen när flingorna singlar ner. Det blir slirigt på gatorna för snöröjningen är sen och ineffektiv. Dålig och sen snöröjning försvårar cykling. I cykelvänliga städer plogas cykelbanor först. Då behöver inte cyklisterna vingla fram i bilkörfälten på grund av oplogade cykelbanor.

Vill vi ha en bra stadsmiljö med god luft och dämpade bullernivåer då måste biltrafiken begränsas och miljövänliga transportmedel uppmuntras. Cykeln är oslagbar. Man åker från dörr till dörr utan att bullra eller släppa ut farliga avgaser och cyklisten får den motion som människan så väl behöver. Hur länge ska det dröja innan vi får en miljö- och människovänlig trafikpolitik?

Bo Dellensten
2009-12-15